Den kristna kyrkans historia i Brasilien börjar med att den första organiserade jesuitmissionen kommer till den portugisiska kolonin (som då bar smeknamnet ”det sanna korsets ö” år 1549 under Manuel da Nóbregas ledning. Kort efter jesuiternas ankomst skickades på jesuiternas förfrågan en biskop till Salvador Bahia år 1552. Den kyrkliga strukturen byggdes därifrån sakta men säkert upp. Den södra halvan av Brasilien administrerades som en prelatur som inrättades år 1575 med huvudsäte i Rio de Janeiro. Under denna period bestod jesuitmissionen i första hand av upprättande av skolor och kyrkor, och under 1600-talet inordnades indianbyarna i så kallade ”reduktioner”. Dessa reduktioner grundades helt självständigt av jesuiterna och var ett slags missionsstationer för de brasilianska indianerna där de arbetade och undervisades i den kristna tron, men tilläts behålla sina egna kulturella värderingar och livsstilar. I dessa reduktioner var indianerna inte förtryckta, utan fria. Detta system motarbetades stark av kolonisatörerna och den imperialistiska regeringen, och de avnjöt en viss självständighet från kolonialmakterna. Kolonisatörerna ville göra indianerna till slavar och istället arbeta enligt det gamla ”encomeidasystemet” där indianerna fick arbeta som slavar för conquistadorer i utbyte mot att conquistadorerna utbildade dem i kristen tro. Många indianer slapp undan slaverier tack vare jesuiterna, men efter en rad konflikter med de världsliga makterna och för att de hjälpt indianerna vid ett misslyckat uppror mot den portugisiska kolonialmakten blev jesuiterna år 1767 förbjudna att fortsätta sin verksamhet till Brasilien, och de var tvungna att lämna landet. Därefter förbjöds även andra missionärer och en inflytelserik antiklerikal liberalism växte fram samtidigt som regeringens kontroll över kyrkan stärktes.
År 1822 blev Brasilien självständigt och den katolska kyrkan blev statskyrka, starkt styrd av regeringen. Denna förening mellan stat och kyrka varade ända fram till år 1889 då den brasilianska republiken utropades, och kyrkan och staten återigen skildes åt. Under 1900-talet växte spänningarna mellan kyrkan och diktaturregimen som styrde landet. Konflikterna höll sig på en lokal nivå, men hundratals präster utsattes för tortyr, fängelse och fördrivning.
Det sanna korsets ö: En kort introduktion till Brasiliens missionshistoria
Den kristna kyrkans historia i Brasilien börjar med att den första organiserade jesuitmissionen kommer till den portugisiska kolonin (som då bar smeknamnet ”det sanna korsets ö” år 1549 under Manuel da Nóbregas ledning. Kort efter jesuiternas ankomst skickades på jesuiternas förfrågan en biskop till Salvador Bahia år 1552. Den kyrkliga strukturen byggdes därifrån sakta men säkert upp. Den södra halvan av Brasilien administrerades som en prelatur som inrättades år 1575 med huvudsäte i Rio de Janeiro. Under denna period bestod jesuitmissionen i första hand av upprättande av skolor och kyrkor, och under 1600-talet inordnades indianbyarna i så kallade ”reduktioner”. Dessa reduktioner grundades helt självständigt av jesuiterna och var ett slags missionsstationer för de brasilianska indianerna där de arbetade och undervisades i den kristna tron, men tilläts behålla sina egna kulturella värderingar och livsstilar. I dessa reduktioner var indianerna inte förtryckta, utan fria. Detta system motarbetades stark av kolonisatörerna och den imperialistiska regeringen, och de avnjöt en viss självständighet från kolonialmakterna. Kolonisatörerna ville göra indianerna till slavar och istället arbeta enligt det gamla ”encomeidasystemet” där indianerna fick arbeta som slavar för conquistadorer i utbyte mot att conquistadorerna utbildade dem i kristen tro. Många indianer slapp undan slaverier tack vare jesuiterna, men efter en rad konflikter med de världsliga makterna och för att de hjälpt indianerna vid ett misslyckat uppror mot den portugisiska kolonialmakten blev jesuiterna år 1767 förbjudna att fortsätta sin verksamhet till Brasilien, och de var tvungna att lämna landet. Därefter förbjöds även andra missionärer och en inflytelserik antiklerikal liberalism växte fram samtidigt som regeringens kontroll över kyrkan stärktes.
År 1822 blev Brasilien självständigt och den katolska kyrkan blev statskyrka, starkt styrd av regeringen. Denna förening mellan stat och kyrka varade ända fram till år 1889 då den brasilianska republiken utropades, och kyrkan och staten återigen skildes åt. Under 1900-talet växte spänningarna mellan kyrkan och diktaturregimen som styrde landet. Konflikterna höll sig på en lokal nivå, men hundratals präster utsattes för tortyr, fängelse och fördrivning. Lokala katolska grupper protesterade mot regeringens policys och det ekonomiska läget i landet. Från och med 1900-talets mitt har det med jämna mellanrum förekommit mindre konflikter mellan protestantiska och katolska missionärer och de brasilianska myndigheterna.1
Även om jesuiternas signum var att arbeta med kontextualisering och i största möjliga utsträckning låta indianerna behålla sin ursprungliga kultur och dess många seder så bidrog de oundvikligen till att störa deras traditionella levnadssätt då de tog med sig ett religiöst koncept som utformats i en europeisk kultur. Även om många gamla seder och traditioner tilläts så var det också många saker som inte ansågs förenliga med det kristna budskapet, och som därför successivt avvecklades. Förutom inverkan på indianernas kultur så tog de europeiska missionärerna med sig sjukdomar som indianerna inte hade något försvar emot, vilket innebar att många dog. Som jag tidigare nämnde så fanns det jesuiter som motsatte sig kolonisatörernas önskan om att förslava indianerna, men faktum är att Brasiliens ekonomi vid denna tid var fullständigt beroende av slavhandeln, och många gånger så satte de sig inte emot den afrikanska slavhandeln mellan Afrika och Sydamerika. Här kan man alltså dra slutsatsen att jesuitmissionen faktiskt bidrog till den inhemska kulturens förfall trots sin godtyckliga inställning till inhemska kulturer och deras tillämpning av kontextualisering, även om det kanske inte alltid var avsiktligt.
Den protestantiska kyrkans historia i Brasilien tar sin början i samband med att tyska och amerikanska invandrare kommer till Brasilien under 1800-talet efter de protestantiska satsningar som gjordes under 1820-talet. Brasilien genomgick en sekulariseringsprocess år 1890 som öppnade det katolsk-dominerade landet för en större protestantisk mission. Det idag absolut största protestantiska trossamfundet i Brasilien och en av de största pentekostala samfunden är ”Assembléias de Deus” eller ”Guds församlingar” som idag har ca 22,5 miljoner medlemmar fördelade på 100 000 församlingar över hela världen. 7
Samfundet grundades i samband med att Daniel Berg och Gunnar Vingren, två svenska pingstmissionärer, som kom från USA till Belém, Pará i Brasilien år 1910. De två missionärerna hade sin bakgrund i den amerikanska baptiströrelsen.
Under ett bönemöte i South Bend, Indiana profeterade en av ”bröderna” att Gunnar skulle till Pará i Brasilien. Han visste inte någonting om landet, men han tog profetian på största allvar. Under en pingstkonferens i South Bend mötte Gunnar sin framtida vän och kollega, Daniel Berg. Efter en tid vid ett annat bönemöte tar Daniel emot en kallelse om att han och Gunnar skulle missionera i Pará.
Väl i Pará kom de först till en baptistförsamling där de bodde och hjälpte till. Så småningom började Gunnar och Daniel hålla informella bönemöten i deras källarbostad där Gunnar började predika och Daniel sjöng och gav vittnesbörd. Under dessa möten träffar de Celina Albuquerque, den första andedöpta kvinnan i Guds församling. Efter en konflikt med baptistpastorn Raimundo Nobre blev de utkastade från den baptistförsamling de kommit till och sin bostad och flyttade hem till Celina där de grundade Guds församling den 18:e juni 1911. Under flera års tid därefter ägnade Daniel Berg sig åt att knacka dörr, dela ut biblar och be tillsammans med människor. Därefter gav han sig ut på landsbygden och Amazonasskogen där han predikade för indianerna och läste ur Bibeln för dem, medan Gunnar stannade kvar i Pará och upptog arbetet med att döpa dem som Daniel tidigare hade evangeliserat för. Efter en tids evangelisation i regnskogen insjuknar Daniel i en feber och Gunnar kommer och hämtar hem honom till Pará. På de ställen där Daniel hade evangeliserat upprättades små missionsstationer som var början till det missionsnätverk som utgjorde Guds församlingar.
Gunnar gifte sig år 1917 i Pará med Frida Strandberg och under 1920-talet flyttar de båda söderut för att kunna vidare utöka deras missionsverksamhet. Han besökte och evangeliserade i bland annat Rio de Janeiro, Santa Catarina och São Paulo. Här arbetade han i den begynnande organisationen av de olika Guds församlingar genom att ge ut skrifter, sammankalla en generalkonvention för Guds församlingar i Brasilien och sammanställa en psalmbok. Detta arbete nådde sin höjdpunkt år 1932 då den svenska pingströrelsen vid en generalkonvention gav Guds församlingar status som en självstyrande kyrka. Kyrkan hade en nära koppling till den svenska pingströrelsen som hade bidragit med ekonomiska medel och ett fåtal medarbetare. Året därefter återvände Gunnar till Sverige medan Daniel bosatte sig i São Paulo. 5
Kristendomen har idag en väldigt stark ställning i Brasilien, liksom i resten av Latinamerika och är världens största katolska land med en befolkning på ca 204 miljoner invånare, varav 90,9 % är kristna. Ända sedan kolonialtiden har Brasilien varit ett land där den katolska kyrkan har avnjutit en oerhört stark ställning. Men bakom denna statistik gömmer sig en väldigt dramatisk förändring i den brasilianska kristenheten. Den katolska kyrkan lider nu svåra förluster och deras medlemsantal sjunker lavinartat medan de pentekostala kyrkorna (som till exempel Assembléias de Deus) växer så det knakar. Enligt folkräkningen från år 2010 har andelen katoliker i landet sjunkit från 92 % år 1970 ner till 65 % år 2010. Enligt samma folkräkning har andelen protestanter växt från 26 miljoner (15 %) år 2000 till 42 miljoner (22 %) år 2010. 3 Detta brukar ibland kallas för ”det pentekostala fenomenet” och är i många hänseenden unikt, även i förhållande till andra latinamerikanska kyrkor. Forskare har kommit fram till olika anledningar till detta fenomen, och enligt Berg och Pretiz (1996) beror tillväxten av protestaniska samfund på att de, till skillnad från den romersk-katolska kyrkan, inte tolererade synkretism och därför skapade en mer klarspråkig kristendom. Andra förklaringar är att industrialiseringen och reformer inom jordbruket som innebar en massiv demografiskt utveckling från landsbygd till urbanisering, som i sin tur innebar en uppluckring av de traditionella sociala förhållandena och strukturerna, av vilken kyrkan var en viktig del. Sociologen Emilio Willems menar på att det pentekostala fenomenet är ett av många sätt som folket protesterade mot de gamla och förfallande sociala strukturer.
[...]
1 Atlas of global Christianity 1910-2010 (2009), Edinburgh: Edinburgh University Press, ss 186-189
7 Mesquita, Antônio, Assembleia de Deus no Brasil é a maior do mundo, https://fronteirafinal.wordpress.com/2011/07/02/assembleia-de-deus-brasil-maior-do-mundo/ Hämtad 2015-10-16
5 Norell, Kajsa (2011), Halleluja Brasilien, Bladh & Bladh
3 Pew Research Center, Brazil’s Changing Religious Landscape, http://www.pewforum.org/2013/07/18/brazils-changing-religious-landscape/ Hämtad 2015-10-18
- Quote paper
- Kevin Andersson (Author), 2016, Det sanna korsets ö. En kort introduktion till Brasiliens missionshistoria, Munich, GRIN Verlag, https://www.grin.com/document/337367
-
-
-
-
Upload your own papers! Earn money and win an iPhone X. -
-
Upload your own papers! Earn money and win an iPhone X. -
-
Upload your own papers! Earn money and win an iPhone X. -
-
Upload your own papers! Earn money and win an iPhone X. -
-
Upload your own papers! Earn money and win an iPhone X.